lördag 11 maj 2013

om vikt.


När jag senast träffade min behandlare på ätstörningsenheten så pratade vi en del om vikt. När jag först kom dit i höstas så vägde jag på tok för lite och mådde väldigt dåligt fysiskt som. Nu har jag nått upp till ett hälsosamt bmi, men ändå känns det jobbigt. En viktuppgång är ju det sista man vill råka ut för när man är ätstörd. En viktuppgång är mardrömmen. Även om det, som i mitt fall, bara handlar om några kilon.
Det är mycket ångest kring just de här ynka kilona, gråter massor och jag känner mig så hemskt obekväm i min kropp. Ibland kommer jag på mig själv med att önska mig tillbaka i tiden några månader, till när jag vägde som minst. Men sanningen är att jag inte tyckte om min kropp då heller. Jag kände precis likadant då som jag gör nu angående vikten och kroppen. Ätstörningsmonstret är lurigt på det viset, hon blir liksom aldrig nöjd.

Vi listade upp en del positiva saker som några kg kan åstadkomma rent fysiskt.

  • Jag orkar mer och kan tex gå i trappor utan att bli helt yr och utmattad.
  • Jag svimmar inte hela tiden.
  • Mitt hår är friskare och jag tappar inte lika mycket längre.
  • Mensen har kommit tillbaka.
  • Nästan allt lanugo är borta.
Det kan vara bra att fokusera på när det känns extra tungt. Även om det fortfarande är krig med maten, spegeln och mig själv varenda dag så känns det bra att åtminstone kroppen börjar återhämta sig.
Aldrig någonsin vill jag tillbaka till svälten och det helvete som den innebär. Jag vill bli frisk och glad.

4 kommentarer :

Astrocyt sa...

Jag tror på dig gumman, du kommer sparka skiten ur sjukdomen! :)
Kram

adina sa...

åh fina du. jag vet precis hur det är och det är så in i helvetes jävla jobbigt så det känns som att ingen kan förstå. man längtar tillbaka samtidigt som man strävar efter något helt annat, något lyckligare. jag tror att du når det lyckligare och det hälsosamma, jag tror på dig! puss

Lisen Elisabeth sa...

<3

Anonym sa...

Jag råkade in här på något sätt, jag minns inte hur, den 30/6 strax efter kl 23 o tänkte att det där sista var en ovanligt bra och rimlig önskning som någon eller något borde uppfylla. Du verkar rätt glad nu, eller bloggar iaf rätt friskt. Törs en anonym bloggsurfare fråga om du kanske mår bättre numera? Ev svar är förstås helt frivilligt under dessa omständigheter, men jag e nyfiken...