Historien om hur jag förlorade min blindtarm

Under sportlovsveckan mådde jag väldigt konstigt. Det började på onsdagen som jag spenderade mer eller mindre utslagen i Eriks säng med vad jag trodde var mensvärk av den riktigt extrema sorten. Det kändes på allvar som att jag skulle dö och jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Mådde så illa och hade så fruktansvärt ont. Det lättade upp en aning framåt natten men då fick jag plötsligt feber istället. Lyckades somna och dagarna efter hade jag fortfarande ganska ont men kunde i alla fall hantera det.
På lördagen var jag tillbaka på västkusten och det var dags för min gudsons dop. Jag frös så jag skakade hela dagen, bara för att upptäcka att jag hade 40 graders feber när jag kom hem. Stannade kvar i sängen exakt hela söndagen med feber som kom och gick om vartannat och magvärk som började smyga sig på igen. När alarmet ringde på måndagsmorgonen kunde jag inte stå på benen. Sjukanmälde mig till mina lärare, kröp ihop i sängen och åt värktabletter. Trodde fortfarande stenhårt på att det var mensvärk och förbannade att jag fötts till kvinna och att livmoderns tvunget ska tjura och göra så man missar viktiga saker. På kvällen trotsade jag både feber och värk och åkte på teaterträff men på väg därifrån var Tim tvungen att stanna bilen så att jag fick kräkas. Då gick jag tillslut med på att ringa sjukvårdsrådgivningen, som tyckte jag skulle åka till akuten på momangen. Sagt och gjort, iväg bar det och efter att flera olika läkare undersökt och klämt på min mage bestämdes det att man skulle göra en titthålsoperation på morgonen för att se om det möjligtvis var blindtarmen som spökade.
Det var det, fick jag veta när jag vaknade efter operationen. Den hade varit på gränsen till att brista, så det var verkligen inte alls konstigt att jag mådde som jag gjorde. Enligt doktorn började den nog trassla lite i somras när jag låg inlagd på grund av magsmärtor.
Drygt en vecka efter detta lilla äventyr så mår jag helt okej, är fortfarande öm vid operationssåren men det är ju att vänta sig. Lite ledsen bara över att de var tvungna att göra ett extra långt snitt över exakt hela min körsbärsblomstatuering. Jag behöver i alla fall aldrig mer oroa mig för att råka ut för samma sak, för nu är blindtarmen väck och lär inte ställa till med mer trubbel.