onsdag 19 december 2012

Det som egentligen pågår.

IMG_3793
Det är lördagskväll och jag står jag framför spegeln i badrummet. Lite senare ska jag träffa en kompis i stan och jag borde börja fixa mig, men det snurrar i huvudet och det är svårt att fästa blicken någonstans. I nästa sekund blir allt svart, benen bär inte längre och jag rasar ihop på golvet. När jag efter en stund öppnar ögonen är världen är suddig och det är svårt att andas. Försöker känna efter om det går ont någonstans innan jag sakta sätter mig upp. Inte en chans att jag kan gå ut ikväll. Mina händer skakar när jag skickar iväg ett sms och ställer in kvällens planer. Istället kryper jag ihop i sängen och försöker sova bort ångesten och yrseln. Det är inte första gången jag ställt in något roligt eftersom jag inte orkar. Trots att jag inte har ätit på ett dygn dricker jag ett ynka glas juice morgonen därpå och ger mig ut och springer i en timme.

Jag lever i min egen lilla värld, styrd av en röst som ständigt skriker åt mig att jag är fet och äcklig. En värld där siffrorna på vågen och måttbandet bestämmer hur jag mår. Där är nyckelben, revben och de där förbannade mellanrummet mellan låren värt så mycket mer än allt annat. I den världen är mat den största fienden. Hatar min kropp till tusen. Granskar varje millimeter och får bara ångest över det jag ser. Vill ändra allt. Bli perfekt. Ändrar min målvikt från femtiofem till femtio till fyrtiofem till nollnollnoll och ingenting. Sover knappt något alls. Kan inte koncentrera mig på studierna. Går på lektioner och håller mig vaken med svart kaffe. Sumpar prov som jag skriver trots att jag svimmat precis innan jag åkte till skolan. Låter meddelanden på min mobil förbli obesvarade, stänger in mig. Ligger i sängen och bara svälter. När mina vänner vill ses över en fika tackar jag nej och medan de dansar och skrattar sig igenom lördagsnätterna stannar jag hemma. För jag orkar inte. Man lever inte på trehundra kalorier om dagen, man bara överlever. Det är allt.

Jag är så fruktansvärt trött på alltihop Trött på att alltid smida planer om hur jag ska gå ner ännu mer i vikt. Planer på hur jag ska slippa undan att äta, ljuga ihop ursäkter och undanflykter. Ljuger för dem jag älskar mest på hela jorden. Hatar hur det har blivit och vad det gör med mig. Tröttheten. Ångesten. Yrseln. Svimningarna. Lögnerna. Händer kalla som is på grund av näringsbrist.
Det här gör mig inte vackrare, finare, bättre eller lyckligare. Bara så fruktansvärt jävla ledsen. Anorexi är ett levande helvete.

Efter att ha fört ett sex år långt krig mot mig själv har jag äntligen bestämt mig för att det räcker nu. Jag ska bli frisk och så är det bara. Därför svalde jag min stolthet, lät min fina mamma kontakta ätstörningsenheten och be om hjälp. Utan stöd från mina närmaste hade jag nog aldrig tagit det här beslutet. Utan dem hade jag kanske inte ens levt idag, allt var så nattsvart hopplöst och det blev bara värre. Det är en lång tuff väg att gå och jag är fortfarande sjuk. Jag är bara precis i början av min behandling och det går både upp och ner. Varje dag är en kamp och varje dag försöker jag kämpa.
Ni har nog märkt att något är fel, dels för att jag inte bloggat på ett tag och när jag gjort det så har det inte varit så glada inlägg. Just därför har jag valt att berätta för er vad det egentligen är som pågår. Så att ni vet. Kanske kan jag genom att vara öppen med det här hjälpa någon annan som är i samma situation.

10 kommentarer :

Ria sa...

Usch så ledsen jag blir när jag läser. Jag vill bara att allt ska bli bra för dig, men jag är glad att du sökt hjälp. Stöttar dig självklart när du behöver. <3

Anonym sa...

Så starkt skrivet. Hoppas du blir bättre!

Mela sa...

Massa kärlek och styrka till dig!! <3 <3 <3

Jazzy sa...

Det är hemskt att höra hur långt sjukdomen har drivit dig, men jag blir glad över att läsa att du tänker slå dig fri. Oavsett hur länge man har levt med sina sjukdomar så är de svåra att bli kvitt, men man får aldrig ge upp. Jag hoppas att du har kraften & motivationen att gå hela vägen! Kram

Cornelia sa...

Hoppas att du mår bra idag, tror du kan hjälpa många. KRAM

Lisen Elisabeth sa...

Det är en hemsk sjukdom och jag är ledsen att den gått så hårt fram med dig.
Men jag är också stolt över dig, att inse problemet, svälja sin stolthet och våga be om hjälp är något av det starkaste man kan göra.
Jag önskar dig all lycka med det här och jag tror på dig Linda!!

Anonym sa...

Första steget är taget och du kan var så himla stolt över dig själv för det ! Varje steg härifrån är ett framåt, även eventuella bakslag. Jag har varit där du är, och det är över nu. Jag klarade det och det kommer du också att göra. Fuck ätstörningar, du är värd så mycket bättre. Du är värd allt bra i världen.

Njut av livet. Njut av juleljus och värme. Ta ett steg och en dag i taget. Du kommer att klara det.

jennifer sa...

Fina. Jag tycker det är så otroligt modigt av dig att våga be om hjälp. Jag har också varit där du är nu, och jag lovar, det blir bättre. En dag kommer du känna dig som världens starkaste person eftersom du lyckats ta dig igenom till andra sidan.

Astrocyt sa...

Man blir verkligen berörd av ditt inlägg. Jag hoppas och håller tummarna för att du ska må bättre. Kram på dig <3

Moa sa...

Försökt kommentera innan, gör ett till försök. Det är starkt av dig att berätta allt det här, du är stark fastän du kanske inte ser det själv.

Om du behöver prata så ring bara, även om det är mitt i natten. Och du är alltid välkommen hem till oss, sova över i det rosa gästrummet med en hög med katter som inte låter dig sova ifred!

Ta hand om dig Linda! <3 Kram på dig!!