om saknad

Jag kan inte somna på kvällarna. Det är för tyst. Jag ligger vaken och lyssnar efter hennes andetag eller de välbekanta klickandet av hennes klor mot golvet när hon går ut i köket för att dricka vatten.
Min säng känns alldeles för stor. Det ska ligga en hund där som tar upp hälften av all plats, lägger sig på täcket och stjäl kuddarna. Och som är extra gosig på morgonen och gör att man ligger kvar för länge efter att väckarklockan har ringt.
När jag väl somnar har klockan nästan blivit mer morgon än natt, vaknar jag igen och ropar nästan hennes namn. Men hon är ju inte där.

Jag kommer på mig själv med att titta på klockan och tänka "nu måste jag gå ut med Diva" eller "nu ska Diva ha mat". Sedan inser jag att hon är borta och då börjar jag gråta igen.
Hon har varit den sista jag ser innan jag somnar och den första jag ser när jag vaknar så länge att jag inte vet vad jag ska göra nu.